Per ringde och frågade om jag ville hänga med och bada. Jag var lite tveksam, vädret var inte riktigt strandväder. Och så ville han inte säga var vi skulle, bara att det var ett häftigt ställe. Men jag sa ja ändå. Då tog han oss ut till ett ställe på vägen mot Holmsund. Det första som mötte oss när vi gått en bit längs en skogsväg var en enorm grushög.

En bom i skogen hade hindrat oss från att fortsätta med bilen, därav att vi gick. Uppenbarligen var det ett grustag eller stenbrott eller nåt sånt. Vi gick spänt vidare över ett stort grusfält.

Man var ganska liten bredvid de enorma grushögarna.

Och sen öppnade sig marken! Ett stort, vattenfyllt dagbrott visade sig vår badplats vara. Samuel och Andreas står vid kanten till avgrunden och tittar ut.

Bara att stå där och titta ut över stället var häftigt. Det var högt upp och det var stort som tusan.

Från kanten och ner till vattenytan var det säkert 25-30 meter där vi stod. Det är inte utan att det svindlade lite när man gick nära kanten (eller kanske ännu mer när nån annan gick nära kanten).

Vattnet var grönblått och låg stilla och lugnt. Eftersom det var mulet gick det inte att se ner till botten, men det verkade ganska klart ändå.

Det är fascinerande att en sån är plats finns där ute i skogen bara några hundra meter från en stor väg utan att man nånsin hört talas om det. Det måste ha brytits en hel del sten här på sin tid.

Johanna blir väldig liten där hon står, när man får se hela klippväggen (Johanna är rätt liten även annars i och för sig).